Det vackra som jag inte kan beskriva i ord, ändå blev det ett blogginlägg.

Dåliga dagar, dåligt väder, dåligt självförtroende. Problem och tankar som hatar dig och pressar ner dig i skorna. En löpare som jag inte hinner ikapp utan som istället varvar mig med ett leende på läpparna. Jullovet som känns otroligt lågnt borta och värmen likaså. Jag låg i badet igår kväll och funderade på allting som hänt. På sommaren kan en solstol rädda min dag. Sedan försökte jag tänka vad som räddar mig året runt. Plötsligt kom jag på det. Mina vänner är de som är redo att ta emot mig när jag faller. I solstolen får jag en lugn stund, men när den inte finns och under tiden också är alltid vännerna där. Skulle jag beskriva hur mycket jag älskar er i ord är risken att betydelsen försvinner och det har jag inte råd med. Jag klarar mig inte utan er.

Jag älskar er och ni betyder så jävla mycket för mig, hoppas att ingen av er någonsin glömmer det!<3