Jag har åldersnojja som en tant kring 86år på ålderdomshemmet.

Klockan är 21.56 och jag har varit trött i minst två timmar, vad fan gör jag uppe än? bäst jag går till sängs innan jag ser fyrdubbelt, eller femdubbelt.

Jag tror jag hamnat i en 17års kris. Trodde inte den existerade, men ack så fel. Det gör den och jag hatar den. Plötsligt harj ga börjat säga "när jag var yngre" och märker en stor skillnad som om jag pratade om 25 år istället för 7. Att känna panik inför körkortet. Vilket sedan betyder att man ska dra till någon annan stad, skaffa utbildning och arbete. Den bästa åldern är nu. Jag får allting. Mat på bordet, tvättade kläder, städat rum om jag vill och skjuts var jag vill. Det värsta är att jag inser att jag är livrädd för att dö. Crap, jag har minst 80 år kvar att leva så jag borde inte känna något alls utan njuta. Å andra sidan är ett körtkort inte helt fel och att vara 18 kan nog ingen klaga på. Därför skulle jag vilja efterlysa 18års krumelurpiller av Pippi, Tommy och Annika använde sig av. "Jag vill inte bliva stur." 18 räcker alldeles förträffligt.

Förutom att jag är halvt deprimerad över min ålderdom(?!) har jag det otroligt bra. vännerna är med mig till 100%, kan känna det in i benmärgen. Jag ska få träffa Emma på Lördag och snart kommer jultomten och ger mig det jag vill ha. Så jag ska, för en stund, glömma min 17års kris och hoppas det bara är en vinterfas som till sommaren blåser iväg armkrok med vintern.


Tjingeling!

Dagens låt: Edith Backlund - true beliver