Varje gång ett utvecklingssamtal skulle genomföras på högstadiet ville jag sjukanmäla mig och krypa under täcket. Jag visste att jag inte hade bra betyg och att min mattekurs skulle flyttas till grön grupp (lättare). Min motivation för läxorna skulle också kommenteras, vilket jag inte ville höra. Efter varje utvecklingssamtal påvägen hem i bilen var det alltid någon av mina föräldrar som sa:"Linnea, du måste plugga så du inte får IG". Jag ändrade mig så pass att jag slapp IG i några ämnen, men min inställning var densamma, negativ och full av tristess. Varje vecka ville jag ha helg eller lov. Jag var less på klassen och lärarna. Endel lärare hade jag slutat tycka om och därmed kände jag ingen inre motivation. Har jag lärare jag inte tycker om arbetar jag inte och motivationen flyger iväg som ett papper när det är blåsigt ute.
I takt med tiden har jag nu samt min inställning till skolan. Gymnasiet har blivit min räddning vad gäller skola och betyg. Jag har ny motivation och trivs med lärarna. Så idag när mitt utvecklingssamtal skulle börja kände jag mig inte nervös. Eftersom jag trivs så bra som jag gör och vet att jag har bättre betyg fanns det ingen anledning att vilja kryoa ner under täcket. När vi sedan var klara fick jag beröm av pappa och han var stolt. I bilen tittade jag ut genom fönstret med ett leende på läpparna och tänkte: "Utvecklingssamtal kanske inte är så dumt. Iallafall inte när man får positiv kritik".
Ha det bra till er som läser min blogg:)
Dagens låt: Mr Brightside - The killers
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar