På långt håll såg det ut som jag förväntat mig. Byggnaden skrek sjukhus och genom dörrarna gick det sjuka, friska och nyopererade människor. Jag ville vända och sätta mig i bilen men pappa sa att det inte var diskutabelt, så jag fick snällt fortsätta framåt. Egentligen skulle de inte göra obehagliga saker, bara kolla att mitt hjärta slår som det ska. Men ju närmare vi kom ytterdörren slog mitt hjärta mindre och mindre som det skulle. Även om själva besöket inte gör mig nervös så är det just ATT gå in på ett sjukhus som skrämmer mig. Att också tänka på min vän som befinner sig inom samma område med större problem gjorde inte besöket lättare.
Som jag nämnde tidigare var besöket inte obehagligt. En kvinnlig doktor skulle först kolla blodtrycket på mig, det tog ca 10-15 minuter. Sedan skulle en annan doktor (manlig) se i ett ultraljud hur mitt hjärta slog. Det gick också bra men vad dock lite omysigt att ligga där i bh medan han förde runt med en grej på kroppen, låg mest och skämdes. För att få den pinsamma stunden att gå fortare och eftersom doktorn var från Norge tänkte jag ut mängder med Norgehistorier jag minns sedan länge. Jag kunde inte skratta men log inombords då jag tänkte på den dumma norrmannen som förgäves försökte lösa ett problem. Kom aldrig till någon poäng med historien i huvudet för tiden rann iväg och plötsligt var allt klart. Hjärtat slår normalt och jag har föredömligt blodtryck. Jag var lättad att få det beskedet och påvägen till restaurangen kunde jag inte hjälpa att jag var tacksam över att ha farit dit.
Tyvärr passade det aldrig att träffa min vän, hade nog inte klarat av det heller. Utan istället hoppas jag att det går bra, för jag orkar inte få dåliga besked gällande en människa som jag älskar!
Puss på hälen allihopa och ha en trevlig kväll/natt/morgon/dag/eftermiddag (beroende på vilken tid på dygnet ni läser detta)
Dagens låt: The Fray - how to save a life
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar