Nu får jag hudcancer! Jag känner hur den kryper i kroppen. Ärligt talat är jag livrädd för hudcancer men har jag solat första gången i mitt liv i ett solarium för två och en halv vecka sedan och andra gången idag borde man inte göra en stor affär av det. Tänk på de som solar varje vecka i 30 minuter, där har vi folk i riskzoonen. Jag måste faktiskt förstå de som solar i solarium. Tänk er att man fryser ihjäl utomhus och känner att man smälter in färgmässigt i den orörda vita snön, då är solarium skönt. Jag känner efter två gånger att jag inte har något emot att gå fler gånger. Däremot trodde jag att jag skulle få panik första gången jag prövade. P följde med och skulle introducera mig i hur ett solarium ska användas. När hon sedan gått till sitt solarium la jag mig som hon sa och drog ner locket som man ska. Sedan låg jag hela tiden det var igång att "hur fan ska jag ta mig ut ur denna maskin". Jag glömde nämligen fråga P hur man visste att det var slut på soltiden. Men när maskinen slutade dåna som jordens största flyplan och lysa som de utbytta lamporna i ett operationsrum gissade jag att det var över. När jag sedan skulle lyfta på överdelen och krångla mig ut ur solariet höll jag inte på att få upp det. Jag kan inte skylla på något annat än att jag är en svag-i-mina-armar-tjej som skulle behöva hjälp ibland att öppna tunga dörrar. Fast eftersom jag är kvinna och intalade mig "kvinnor kan" fick jag upp överdelen och kunde sedan nöjd och glad gå ut till P, som börjat fundera hur det gick för mig inlåst som jag var. Så ni som är som jag, ovana solarier och tunga överdelar, träna era armar och slappna av så blir den lilla stund ni ligger där det underbaraste den dagen.
Kiss and hugs
fredag 20 mars 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar