Inga ramsor i framtiden. Kom ihåg det Linnea!

Hej alla barn nu är bloggdags igen, titta här var tant Linnea skriver. En liten ramsa som liknar en annan, så har jag gjort en dålig cover o.0 Okej, jag ska inte skriva ramsor, det blir min undergång.

Istället vill jag meddela att engelskaprovet är avklarat och jag är mer lättad än igår. Som vanligt stressade jag upp mig och tyckte provet skulle bli bland det värsta en elev kan utsättas för. När jag sedan fick provet höll jag på att utbrista: "VA? Är detta allt?". Men jag höll tyst, man vet inte om en lärare plötsligt säger till svar: "Nejnej, inte alls! Här är resten" (ytterligare tre mindre häften). Jag blev nöjd när jag lämnat in det, hoppas jag får MVG. Mitt mål är att få MVG i engelska, vilket betyder att det är ett steg i rätt riktning med bra betyg på proven.

Vad gäller resten av veckan har jga mycket roligt att se framemot. På Onsdag är det praktik på lågstadiet igen, trivs som fisken i vattnet. Till helgen blir det att besöka Emma och träffa folk, längtar!. Sedan helgen efter det ska jag till Älvsbyn igen, för att blandannat träffa en kompois som varit i Thailand i tre (!) veckor, gissa vem som INTE kommer vara brunast -.-. Sedan i slutet av Februari blir det party med en kompis som fyller 18. Sedan ska jag träffa min kompis som jag saknar otroligt mycket!<3

Det känns skönt att ha roliga saker framför sig, orkar inte tänka på allt tråkigt hela tiden (betyder inte att jag inte bryr mig!). Vill bara göra saker som underlättar tiden jag sedan lägger ner på det tråkiga. Hoppas det är fullt normalt, annars ligger jag på risklistan.

Nu ska jag sova och njuta av sovmorgonen som kommer imorgon. Det är Tisdag, vilket betyder SEN uppstigning och SEN start på skolan, 12.30. Ah, visst är det underbart?! Iallafall för mig(a)

Puss på er

Dagens låt: Lady Gaga - Pokerface

Det blir gröt av allt

Just i detta ögonblick har jag precis insett hur stressad jag blivit. Jag har arbeten kvar från före jul som måste göras och två prov i veckan. Arbetena som är kvar är det som är värst. Jag försöker plugga till engelskaprovet, som tack och lov inte är svårt, sedan inser jag att ett annat arbete inte är klart. Då måste jag försöka arbeta med det en stund, medan engelskaboken ligger och skriker efter mig som ett spädbarn med hungersnöd.

Nej just nu är allting grötigt och ibland kan jag öva glosorna i texten jag skriver om Sveriges politik, slutar oftast med meningar på svengelska. Det andra provet är inte svårt, det är om upphovsrätt- tråkigt!. Men läraren är dålig på att förklara, så jag vet inte vad jag ska plugga på.

Min koncentration riktar sig bort från skolan och till min kompis. Jag tänker hela tiden och kan inte göra något. Bara vänta, forsätta med arbeten och hoppas på det bästa. Maktlösheten bor granne med övriga känslor inne i mig. Men jag har inget val, måste plugga och göra det bästa av situationen.

Önska mig lycka till och hoppas på att jag gör det bästa av situationen. Annars kommer jag se betyget IG i vitögat. (Tänk vad betygen styr ens liv, fy ändå!)

Puss i knävecket

Dagens låt: Superchick - Beauti from pain

MycketVälGodkänt från en plats jag i smyg sätter min tillit till

På långt håll såg det ut som jag förväntat mig. Byggnaden skrek sjukhus och genom dörrarna gick det sjuka, friska och nyopererade människor. Jag ville vända och sätta mig i bilen men pappa sa att det inte var diskutabelt, så jag fick snällt fortsätta framåt. Egentligen skulle de inte göra obehagliga saker, bara kolla att mitt hjärta slår som det ska. Men ju närmare vi kom ytterdörren slog mitt hjärta mindre och mindre som det skulle. Även om själva besöket inte gör mig nervös så är det just ATT gå in på ett sjukhus som skrämmer mig. Att också tänka på min vän som befinner sig inom samma område med större problem gjorde inte besöket lättare.

Som jag nämnde tidigare var besöket inte obehagligt. En kvinnlig doktor skulle först kolla blodtrycket på mig, det tog ca 10-15 minuter. Sedan skulle en annan doktor (manlig) se i ett ultraljud hur mitt hjärta slog. Det gick också bra men vad dock lite omysigt att ligga där i bh medan han förde runt med en grej på kroppen, låg mest och skämdes. För att få den pinsamma stunden att gå fortare och eftersom doktorn var från Norge tänkte jag ut mängder med Norgehistorier jag minns sedan länge. Jag kunde inte skratta men log inombords då jag tänkte på den dumma norrmannen som förgäves försökte lösa ett problem. Kom aldrig till någon poäng med historien i huvudet för tiden rann iväg och plötsligt var allt klart. Hjärtat slår normalt och jag har föredömligt blodtryck. Jag var lättad att få det beskedet och påvägen till restaurangen kunde jag inte hjälpa att jag var tacksam över att ha farit dit.

Tyvärr passade det aldrig att träffa min vän, hade nog inte klarat av det heller. Utan istället hoppas jag att det går bra, för jag orkar inte få dåliga besked gällande en människa som jag älskar!


Puss på hälen allihopa och ha en trevlig kväll/natt/morgon/dag/eftermiddag (beroende på vilken tid på dygnet ni läser detta)

Dagens låt: The Fray - how to save a life

Ingen highschool musical känsla, tack!

Jaha, så var det dags. Kan inte klaga på att det är ofta, men när tiden är inne är jag aldrig förberedd. Det värsta är att jag inte kan förvänta mig något. Vet inte vad som ska hända, hur lång tid det tar eller hur det känns. Att ha kontrollen är viktigt för mig, speciellt när det gäller sjukhusbesök. Imorgon är det alltså tid för sjukhusbesök. Någon doktor vill återigen kolla mitt hjärta (föddes med hjärtfel) och säga i sjukhustermer hur det ser ut. Kring tio års ålder eller tidigare friskförklarades jag och har sedan dess kollat hjärtat en gång. Men innan jag fyller arton vill de kolla en gång till. Jag är tacksam för den hjälp jag får och fått. Fast det hade inte skadat med annan miljö. Sjukhus är det värsta jag vet. Många gånger har jag varit där så borde vara van, men nej. Deffenitivt inte ju högre upp i ålder jag kommer, då är jag mer medveten om vad som finns och förekommer runtomkring mig.


Det är lukten, människorna, väggarna och stämningen som skrämmer mig. Korridorerna är långa och kala. Lukten är obeskrivlig, men ingen höjdare. Stämningen är allvarlig (fast hade ett sjukhus varit muntert, glatt och doftat lavendel vet jag inte om det hade tagits på allvar). Jag börjar fundera på om lukten, miljön och stämningen bestämmer hur mycket man kan räkna med sjukhuset. Ju dystrare desto bätte liksom. Människorna kan ibland bytas ut till zombier (fast hade de skuttat runt och sjungit en glad sång skulle jag bli misstänksam och undrat om jag hamnat i en svensk highschool musical, hemska tanke!). Så nu när jag tänker på det ur detta perspektiv är det väl bra som det är, men jag är nervös inför morgondagen och hoppas allt går bra. Snälla, säg att det gör det!


Jag kan bara vänta och se, hoppas på det bästa och le. Klara dagen som den är och finnas med i tanken<3



Dagens låt: Hilary Duff - someone's watching over me


Ha det bra, puss och kram

Idag orkar jag inte

Kommer du ihåg tiden som barn? Som en oskyldig sexåring bland dockvagnar och barbiedockor.
Kommer du ihåg första dagen i skolan? När du såg dig själv som stor och ansvarsfull.
Kommer du ihåg våra tider tillsammans? Allting som var blommor, kärlek, svårt och glatt?
Kommer du ihåg?

Idag har jag haft sista skoldagen för i veckan. Jag vill ha sommar och det ska bli kul att vara med skolbarnen imorgon. Det var kul att träffa alla klasskompisar. Tyvärr orkar jag inte skriva något mer ikväll och ska istället sova. Ha en bra kväll och förlåt för detta tråkiga inlägg, ska skriva roligare imorgon.

Puss på er

Dagens låt: Superchick - stand in the rain

Bakom varje ogräs växer en skönhet

När jag satte mig i frisörstolen hos denna kvinna jag aldrig varit hos blev jag nervös. Inte för att mitt hår skulle förvandlas till en pottfrisyr eller att saxen skulle kapa mitt öra. Anledningen var att jag inte hade en aning om hur hon skulle klippa mitt hår. I alla tider har jag gått hos någon äldre dam som varit halvbra och aldrig gjort mig 100% nöjd. Eftersom att jag heller inte brukar veta hur en frisör ska klippa mig slutar det med att hon bestämmer, inte alltid bra. Det brukar sluta med ett glatt leende från mina läppar innan jag går ut och funderar på vägen vad som hände. Så därför hade jag inga förväntingar alls utan bad till saxen frisören hade i handen att göra mig nöjd. Det började bra när kvinnan snällt frågade hur jag ville ha det. Jag pekade lite och fick fram stapplande ord om min huvudplan (som naturligtvis inte var det minsta planerad). Sedan klippte frisören och jag blev plötsligt väldigt lugn. Hon småpratade hela tiden och stannade upp och frågade vad jag tyckte. Sedan gav hon tips när jag blev osäker. När jag sedan skulle betala log jag mot henne med ett glatt, äkta varmt leende. Snacka om att hon valde rätt yrke.

För övrigt var det första skoldagen idag. Kändes tugnt att ta sig upp och jag ville inte leva denna dag i skolan. Men eftersom jag kan trösta mig med en lång sovmorgon imorgon kan jag nog förlåta att det är Måndag idag.

Puss på er alla glada, och ledsna

Årets onda cirkel

Idag sjöng vi med PG och det gick bra. Blev till och med nöjd. Ville bara få det sagt!

Jag hoppas många har samma problem som mig annars blir detta inlägg pinsamt! Varje gång när jag ska märka papper med dagens datum skriver jag aldrig rätt årtal. I ett helt år har jag vant mig vid en slutsiffra, plötsligt ska den siffran bytas ut. Efter ett tag när jag kommer ihåg att skriva rätt kommer det ett nytt år igen, med en ny siffra. Årets onda cirkel om du frågar mig (snälla sig att du känner igen dig såhär lågnt!)

En åtta borde inte vara svår att byta ut mot en nia(som är årets förändring), men tydligen har jag det problemet. Kan ingen vara snäll och utbilda sig till hjälplärare för mig (och förhoppningsvis flera) med detta problem. Annars kan det hända att vi som lider av detta får leva med samma årtal förevigt, och jag vill inte ha 2008 på papper och i huvudet tills jag dör. Så mycket bra har jag inte om det gångna året att det räcker hela min livstid.

Nu har jag lättat på trycket biktat mig klart. Istället ska jag oroa mig för morgondagens uppstigning från sömnriket klockan 06.15 på morgonen till durshen och sedan bussen. Skolan väntar och det enda jag längtar till på skolområdet är att träffa mina klasshomies igen!

Puss på er och godnatt

Dagens låt: A lack of colour - Death Cab For Cutie